http://ead.blogg.se/

 

För nästan två år sedan började jag ju rida på Carizma (min kompis ponny) två gånger i veckan. Det var nog det bästa jag gjorde under veckorna då. Visst, ibland kunde det vara jättejobbigt när det var flera minusgrader ute på vintern men när man väl kom till stallet så förvann alla tankar om det. Man tänkte inte på något annat än det man var tvungen att tänka på. Och om man hade haft en jobbig dag och man gick och tänkte på det slutade alla dom tankarna också, så fort man kom till stallet.

 

Jag älskade verkligen att vara i stallet, det blev som en frihet liksom. Tyvärr varade det inte ens ett år då hon blev sjuk och var tvungen att avlivas... Saknar hennes så himla mycket verkligen och jag vill så gärna börja rida igen, men jag vet inte vart.

 

Att rida på ridskola vill jag inte, det gjorde jag i sex år innan Carizma. Visst, det är väl också kul men det är inte samma frihet. Och det är liksom den jag vill komma åt. Att komma till stallet och tänka "Nu är det bara du och jag" ingen som säger åt mig vad jag ska göra, ingen som klagar på vad jag gör. Och nu menar jag inte att ridskolor bara klagar när man rider där runt,runt,runt i ridhuset. Jag menar allmänt. Vad du än gör finns det allid dom som klagar på dig, även om du inte alltid får reda på det. Men när jag är i stallet, vet jag vad jag gör, även om jag inte är världsbäst (inte ens i närheten), det finns människor som är så sjuukt duktiga men jag är inte ute efter att bli någon "elit-ryttare".

 

Om jag börjar rida igen, kommer det bara vara för friheten, träningen man får och för att få göra något som jag verkligen tycker är kul, får mig att må bra och något jag älskar.

 

Vi glömmer dig aldrig♥