2012-10-08
11:27:00
Vad är egentligen mina drömmar, mål och planer?
För att kunna få ett bra liv, som man verkligen är nöjd med, borde det väl vara lättre att ha mål och drömmar? Så att man har något att jobba mot. Inget kommer flygades till dig medans du bara står där. Det vore väl rätt skönt om det gjorde det men hur skulle det egentligen kännas sen? Att man har allt man vill ha men man egentligen inte "förtjänar" det?. Om man har jobbat och kämpat för att få det man verkligen vill tror jag att man njuter av det mer sen när man väl har fått det, när det står där framför dig.
Nu, det ända som snurrar runt i mitt huvud är att jag verkligen vill börja rida igen. Har till och med börjat fundera på att skaffa en egen häst men det är nog bara drömmar än så länge. Har skrivit klart mitt CV så ska börja söka lite jobb här och där och sen får vi se vad som händer. Att börja rida igen är näst intill ett måste för mig. Skrev ett inlägg för ett litet tag sen om det, som ni kanske minns. Just friheten, den är obeskrivligt.. Vet några personer som skulle behöva hjälp med sina hästar, men eftersom vi troligtvis ska flytta från Skokloster vet jag inte om jag ska börja rida just där igen eller försöka hitta något annat ställe. Vi får se hur det blir. Men att rida är något jag verkligen vill. Har nog inte riktigt förstått hur mycket jag har saknat det fören någon vecka tillbaka. Känner mig så tom utan det bara.
När det gäller min framtid inom utbildning och jobb och så vidare så ska jag kämpa mig igenom dessa två år som är kvar av gymnasiet. Sen ska jag plugga vidare och bli mäklare, något jag velat ett antal år nu. Om jag inte skulle ångra mig på dessa två år det vill säga. Vilket jag skulle tvivla på men vem vet?
Min framtida familj kommer bestå av mig, Christopher och troligtvis/förhoppningsvis någon lite skitunge som krälar runt på golvet! Haha, skämt å sido ;) Christopher är den jag vill leva med och verkligen ingen annan. Om man säger så efter bara fyra månader och sex dagar är det nog många som tänker "men hallå, ni är ju unga, har inte vart tillsammans länge alls" och blablaBLA. Visst de människor som tänker så har delvis rätt, vi är inte gamla, har bara vart tillsammans så värst länge men jag älskar verkligen honom och sättet han får mig att må är helt obeskrivligt. Ingen får mig att må så bra som honom. Han får mig att vara mig själv, får mig glad och han finns alltid där när jag behöver det så varför skulle jag inte då vilja leva resten av mitt liv med honom då? Han är mitt allt, punkt och slut. Utan honom är jag ingen.
Tyck att jag är tråkig, jag bryr mig faktiskt inte, detta är mina drömmar och mål i livet, några är lite enklare och vissa lite mer krävande. Men än så länge ser jag ingen anledning till att inte försöka uppnå dom. Tänker inte ge upp mina drömar, dom är alldeles för viktiga.
2012-09-26
08:31:21
Anledningen till att man är så trött på morgonen?
2012-09-04
13:01:29
När jag är sjuk...
...och sitter hemma helt själv, börjar jag alltid att tänka på massa olika saker. Som nu till exempel;
För nästan två år sedan började jag ju rida på Carizma (min kompis ponny) två gånger i veckan. Det var nog det bästa jag gjorde under veckorna då. Visst, ibland kunde det vara jättejobbigt när det var flera minusgrader ute på vintern men när man väl kom till stallet så förvann alla tankar om det. Man tänkte inte på något annat än det man var tvungen att tänka på. Och om man hade haft en jobbig dag och man gick och tänkte på det slutade alla dom tankarna också, så fort man kom till stallet.
Jag älskade verkligen att vara i stallet, det blev som en frihet liksom. Tyvärr varade det inte ens ett år då hon blev sjuk och var tvungen att avlivas... Saknar hennes så himla mycket verkligen och jag vill så gärna börja rida igen, men jag vet inte vart.
Att rida på ridskola vill jag inte, det gjorde jag i sex år innan Carizma. Visst, det är väl också kul men det är inte samma frihet. Och det är liksom den jag vill komma åt. Att komma till stallet och tänka "Nu är det bara du och jag" ingen som säger åt mig vad jag ska göra, ingen som klagar på vad jag gör. Och nu menar jag inte att ridskolor bara klagar när man rider där runt,runt,runt i ridhuset. Jag menar allmänt. Vad du än gör finns det allid dom som klagar på dig, även om du inte alltid får reda på det. Men när jag är i stallet, vet jag vad jag gör, även om jag inte är världsbäst (inte ens i närheten), det finns människor som är så sjuukt duktiga men jag är inte ute efter att bli någon "elit-ryttare".
Om jag börjar rida igen, kommer det bara vara för friheten, träningen man får och för att få göra något som jag verkligen tycker är kul, får mig att må bra och något jag älskar.
Vi glömmer dig aldrig♥
